Tankar efter begravningen...

Jag vill skriva något om gårdagen, men har lite svårt att börja. Igår åkte jag till Västerhaninge och vår lilla ängel Fias begravning. Jag var väldigt nervös när jag åkte dit. Jag åkte själv kan jag tillägga, hann inte plocka upp folk på vägen... Jag kom rätt tidigt, och mötte sen upp Carro och Johan, och sen också Lotta, Gabby, Mats och Soffan..Vi gick in i kyrkan tillsammans och jag pratade lite med Fias moster Mia och lite till med Lena, Fias mamma. Det gladde mig att se många från Åre där, både folk som bor och jobbar där nu, och som varit där förut. Carro och Johan åkte hela vägen från Verbier för att vara med...

Det var en fin stund i kyrkan. Jag vet inte hur jag ska beskriva det riktigt, men det var väldigt fint.
Känslomässigt tyckte jag att det var skitjobbigt och jag tror jag stängde av lite. Det var skönt att ha Carro vid min sida, vi stöttade tyst varandra.
Det var tufft att se alla nära och kära till Fia, jag tycker alltid det blir svårare att se andras sorg, och det var så många som var ledsna igår. Jag tror att alla tyckte det var en vacker stund.

Jag tycker bara att det fortfarande är så jävla svårt att fatta. Jag var hela tiden helt inställd på att hon skulle klara det. Nu har det gått ett tag, men ibland sköljer en våg av chock in, det känns fortfarande inte greppbart, det är bara så ofattbart... Jag vill inte skriva om andra och deras känslor, men det har i alla fall varit skönt att träffa och prata med Carro och Anna.

Vi var länge på mottagningen igår, och jag ska hälsa från Fias morfar att han uppskattade att det var så många vänner till Fia där.



Det är så svårt att förstå att du är borta, för du var alltid så full av liv, Fina Fia.


Hur många gånger har jag inte önskat att jag kunde göra något?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0